Ni vet dom stunderna du bara känner att även fast allt känns så rätt så känns allt så fel.
Jag känner typ att jag vill förändra mig men inte helt utan bara i visa grejer. Jag är person som bryr mig om människor och vill vara en ärlig och posetiv människa. Jag är det men det känns endå som jag kan vara det mer.
Jag älskar många jätte mycket men har så himla svårt att visa det. Visa liksom att jag tycker om dom och att dom är väldigt bra! Säger inte ofta det till dom.
Speciellt mina föräldrar. Dom är mitt livs klippa jag hade inte kunnat leva utan dom. Men jag visar aldrig hur mycket dom betyder för mig.
Jag vaknar på morgonen är sur för jag är trött och det går ut över dom även fast dom oxå är trötta men de visar att dom bryr sig endå. Dom gånger man inte får som man vill och man blir sur men man inser inte hur mycket dom gjort för en som jag inte gjort för dom.
Dom gånger du väljer kompisarna framför föräldrarna och aldrig är hemma och de blir ledsna för jag aldrig är med dom men jag visar nt att jag bryr mig.
Jag gör fel ibland alla gör fel men när det går ut över dom så blir jag ledsen. Jag vill nt göra dom ledsna bara för jag är dum. Dom tror inte jag bryr mig men jag bryr mig om dom mer än någon annan. Ingen person älskar jag mer än dom!
Lite tankar
Kommentera