Ni vet den där känslan när man känner typ att allt är okej och man har gått vidare och inte bryr sig. Den känslan som man övertygar sig själv med. Antagligen för man inte riktigt har tagit in vad som har hänt. Så det känns som man bara är helt okej och bryr sig inte alls. Det känns liksom som amen gud vad bra jag har gått vidare, det gick snabbt. Man lever liksom i den där bubblan och stänger ut vad som har hänt och man känner sig osårbar och som att allt är helt lungt.
Men sen när det slår en, man verkligen fattar sanningen man fattar vad det är som har hänt. Den där övertygelsen försvinner och man bara brister. Allt brister, den där osårbara bubblan brister ,du bryr dig, du inser att det kanske var svårare än vad du trodde. Alla dina känslor bara kommer ut i tusen tårar.
Man inser vad som har hänt och man fattar och alla känslor kommer på en gång. Så nu har man inset det och nu är det tid att gå vidare, jobbigt för man trodde man redan gjort det.
Bara lite känslor och tankar. Godmorgon förresten.
Kommentera